Bokrecension: Man är den man varit - Anna Järvinen debuterade med en berättelse om utanförskap, sorg och saknad
Bokrecension: Man är den man varit - Anna Järvinen debuterade med en berättelse om utanförskap, sorg och saknad
För dem som följer den svenska popscenen är sverigefinska Anna Järvinen känd som sångare och musiker.
I våras gav Anna Järvinen ut sitt sjätte album, ”Vestigia terrent” (latin för ”spåren avskräcker”) - ett album där Järvinens svävande och svepande, eteriska och drömskt dröjande röstslingor försöker fånga tidens flykt.
I höst debuterar Anna Järvinen som författare med prosaberättelsen dröm natten till idag: där vi får möta berättarjaget Anna, en musiker och konstnär som närmar sig de femtio:
”Jag befinner mig på en trappstegspyramid, har levt länge, nästan femtio år. Det innebär många liv. Jag borde ha veckad kjol en bit ner på vaderna. Det har jag inte.”
När man passerat mitten av sin levnads bana blickar man allt oftare bakåt och funderar på vad som format en som människa, vilka händelser som satt spår och vilka människor som gjort avtryck.
dröm natten till idag: består av löst sammanfogade fragment som fogas samman till en berättelse om saknad och sorg, smärta och svek men också tillförsikt och framtidstro.
Man är den man varit
Jaget i berättelsen vandrar upp och ner för tidens trappstegspyramid och under vandringens gång framkallas minnesbilder från olika tider och olika rum.
Perspektivet växlar mellan att vara en liten flicka i tryggheten hemma hos mummo som bjöd på Juliakarameller och morfar som sa "hyvää vyötä", en tjugoårig tjej som promenerar Riddarfjärden runt svältfödd på konstupplevelser eller en dålig husfru som inte kan, eller vill, hålla ordning och reda.
Alla åldrar ryms i samma kropp, som i en matrjosjka, en rysk docka. Man är den man varit.
Fram växer bilden av en flicka som för det mesta suttit i baksätet i bilen, som ställt sig lite vid sidan av och som ofta känt sig annorlunda och avvikande. En kvinna som har svårt att foga sig i färdiga mönster och mallar, som skräms av perfektion och dras till skavanker och det skeva.
En rotlös själ som likt Finlandsfärjan, eller Sverigebåten, rör sig mellan två hemländer, och som bär avståndet och ensamheten i en resväska.
I Finland finns stora tjocka släkten, havet och en far som lämnat familjen för en annan kvinna och som aldrig intresserade sig för vad hans dotter ”gjorde eller vad mina vänner hette eller vad jag var bra på eller drömde om eller tyckte var svårt”.
I Sverige finns ett villaområde, troll under trappan och en styvfar som ”var konstigt full”.
Att landa i nuet
Utanförskapet är både självförvållat och pådyvlat – som invandrare med ringa kunskaper i det nya landets språk är man ofta satt på undantag och sedd från ovan. Som sommargäst i det tidigare hemlandet är man alltid tillfällig, ett pågående avsked.
Som det övergivna barnet är man avvaktande och avvisande, som styvsyster är man inkräktare och konkurrent. Som dotter testar man gränser, som mor är man lyhörd.
Med på vandringen längs minnenas allé finns ett frånvarande och obestämt du som jaget riktar sig till, ett du som ständigt finns i jagets tankar men som förefaller undanglidande och undvikande.
Jaget kan vara en älskad vän, en käraste, eller den frånvarande fadern som aldrig bekräftade sin dotter.
Jag läser du:et som en del av jaget som gömmer sig i skuggorna, i minnets skrymslen. Ett du/jag som ryggar tillbaka för att ställas i textens rampljus.
Att dväljas i det förflutna river upp sår, att rastlöst jaga framåt, vidare, är inget bra medikament. Men det kan vara ack så svårt att landa i nuet och känna sig tillfreds med det som är, just här:
”Käre gud. Låt mig hitta det som finns här. Låt mig sluta leta. Låt mig se att allt jag behöver finns här. Amen.”
På ett ställe i boken konstaterar jaget/Anna att hennes texter redan tidigt var intuitiva, och att hon fått livet bekräftat genom att beskriva detaljerna i varat.
Även om dröm natten till idag: till sin struktur är fragmenterad, eller intuitiv om man vill kalla det så, finns här ett kitt som binder brottstyckena samman – den snart femtioåriga kvinnans ömma blick på det osynliga och osäkra barnet.
För dem som följer den svenska popscenen är sverigefinska Anna Järvinen känd som sångare och musiker.
I våras gav Anna Järvinen ut sitt sjätte album, ”Vestigia terrent” (latin för ”spåren avskräcker”) - ett album där Järvinens svävande och svepande, eteriska och drömskt dröjande röstslingor försöker fånga tidens flykt.
I höst debuterar Anna Järvinen som författare med prosaberättelsen dröm natten till idag: där vi får möta berättarjaget Anna, en musiker och konstnär som närmar sig de femtio:
”Jag befinner mig på en trappstegspyramid, har levt länge, nästan femtio år. Det innebär många liv. Jag borde ha veckad kjol en bit ner på vaderna. Det har jag inte.”
När man passerat mitten av sin levnads bana blickar man allt oftare bakåt och funderar på vad som format en som människa, vilka händelser som satt spår och vilka människor som gjort avtryck.
dröm natten till idag: består av löst sammanfogade fragment som fogas samman till en berättelse om saknad och sorg, smärta och svek men också tillförsikt och framtidstro.
Man är den man varit
Jaget i berättelsen vandrar upp och ner för tidens trappstegspyramid och under vandringens gång framkallas minnesbilder från olika tider och olika rum.
Perspektivet växlar mellan att vara en liten flicka i tryggheten hemma hos mummo som bjöd på Juliakarameller och morfar som sa "hyvää vyötä", en tjugoårig tjej som promenerar Riddarfjärden runt svältfödd på konstupplevelser eller en dålig husfru som inte kan, eller vill, hålla ordning och reda.
Alla åldrar ryms i samma kropp, som i en matrjosjka, en rysk docka. Man är den man varit.
Fram växer bilden av en flicka som för det mesta suttit i baksätet i bilen, som ställt sig lite vid sidan av och som ofta känt sig annorlunda och avvikande. En kvinna som har svårt att foga sig i färdiga mönster och mallar, som skräms av perfektion och dras till skavanker och det skeva.
En rotlös själ som likt Finlandsfärjan, eller Sverigebåten, rör sig mellan två hemländer, och som bär avståndet och ensamheten i en resväska.
I Finland finns stora tjocka släkten, havet och en far som lämnat familjen för en annan kvinna och som aldrig intresserade sig för vad hans dotter ”gjorde eller vad mina vänner hette eller vad jag var bra på eller drömde om eller tyckte var svårt”.
I Sverige finns ett villaområde, troll under trappan och en styvfar som ”var konstigt full”.
Att landa i nuet
Utanförskapet är både självförvållat och pådyvlat – som invandrare med ringa kunskaper i det nya landets språk är man ofta satt på undantag och sedd från ovan. Som sommargäst i det tidigare hemlandet är man alltid tillfällig, ett pågående avsked.
Som det övergivna barnet är man avvaktande och avvisande, som styvsyster är man inkräktare och konkurrent. Som dotter testar man gränser, som mor är man lyhörd.
- Mörkret stoppade Duplantis rekordförsök
- IFK Göteborg sparkar Poya Asbaghi
- Uppgifter: Andersson lämnar IFK Göteborg efter att tränare Asbaghi sparkats
Med på vandringen längs minnenas allé finns ett frånvarande och obestämt du som jaget riktar sig till, ett du som ständigt finns i jagets tankar men som förefaller undanglidande och undvikande.
Jaget kan vara en älskad vän, en käraste, eller den frånvarande fadern som aldrig bekräftade sin dotter.
Jag läser du:et som en del av jaget som gömmer sig i skuggorna, i minnets skrymslen. Ett du/jag som ryggar tillbaka för att ställas i textens rampljus.
Att dväljas i det förflutna river upp sår, att rastlöst jaga framåt, vidare, är inget bra medikament. Men det kan vara ack så svårt att landa i nuet och känna sig tillfreds med det som är, just här:
”Käre gud. Låt mig hitta det som finns här. Låt mig sluta leta. Låt mig se att allt jag behöver finns här. Amen.”
På ett ställe i boken konstaterar jaget/Anna att hennes texter redan tidigt var intuitiva, och att hon fått livet bekräftat genom att beskriva detaljerna i varat.
Även om dröm natten till idag: till sin struktur är fragmenterad, eller intuitiv om man vill kalla det så, finns här ett kitt som binder brottstyckena samman – den snart femtioåriga kvinnans ömma blick på det osynliga och osäkra barnet.
- Donny van de Beek Klar för Man United
- Dejan Kulusevski: ”Nu kanske svenska folket ser mig”
- Anna Järvinen debuterade med en berättelse om utanförskap, sorg och saknad
- Mörkret stoppade Duplantis rekordförsök
- IFK Göteborg sparkar Poya Asbaghi
- Uppgifter: Andersson lämnar IFK Göteborg efter att tränare Asbaghi sparkats
Kommentarer
Skicka en kommentar