Folkan vid Östermalmstorg i Stockholm var en teater med gamla anor, den byggdes 1856 på inrådan av Georg Albert Müller och hette från första början Ladugårdslandsteatern. Den blev senare påbyggd, kallades en tid på 1870-talet för Bijouteatern och där spelades främst lustspel. Även mer dramatiska verk fanns på repertoaren, bland annat fick "Kameliadamen" sin svenska urpremiär på teatern 1872. I början av 1880-talet användes teatern för helt andra ändamål. På en minnestavla som fanns på Folkans fasad stod att läsa: "Den 28 december 1882 hölls i detta hus, dåvarande Ladugårdslandsteatern, Frälsningsarméns första möte i Sverige". Några år senare fick Frälsningsarmén en mer varaktig lokal och så småningom bytte Ladugårdslandsteatern namn till Folkteatern.
Carl Lund, som var teaterdirektör under 1800-talets sista decennium bjöd huvudsakligen på operett och lustspel. Mer seriösa inslag blev det under August Falcks tid i början av 1900-talet, då spelades bland annat Strindbergs "Fröken Julie". Senare kom Folkteatern eller Folkan, som den kom att heta officiellt i början av 1950-talet, att bli Stockholms främsta revyteater.
Det var 1919 som Karl Gerhard tillsammans med Karl-Ewert drog in på scenen vid Östermalmstorg med revyn "Chaufför - Folkteatern" och sedan följde under mer än två decennier fram till 1942 en rad storstilade Karl Gerhard-revyer. För att nämna någon i den långa raden av framgångar så blir det revyn "Gullregn" från 1940. Det var i den revyn som Gerhard framförde sin kuplett "Den ökända hästen från Troja" som fick långt större konsekvenser än vad ett revynummer vanligen kan få.
Efter den långa Karl Gerhard-epoken saknade Folkan en bestämd profil. En tid användes teatern som biograf men det var bara för en kortare period. Runt 1950 kom teatern igång igen - det blev gästspel av Maurice Chevalier och Max Hansen. Den första Knäppupprevyn "Akta huvet" med Povel Ramel spelades där 1953, Karl Gerhard återkom med sin vårrevy 1954 och sedan var det dags för nästa epok.
Kar de Mumma som under många år hade varit verksam på Blancheteatern tog Folkan i besittning med revyn "Flyttkalas" 1955. Kar de Mumma-revyn blev en årlig tradition i 23 år framåt. Under de här åren fanns många av våra förnämsta revyartister i huset, Hjördis Petterson, Douglas Håge, Annalisa Ericson, Sickan Carlsson, Lars Ekborg, Inga Gill, Rolf Bengtson och många, många fler. Något som etsat sig fast i minnet är Stig Järrels Fibban, en monologfigur som kom att bestå under hela den långa Kar de Mumma-epoken.
1978 övertog Olle Kinch Folkan efter Europafilm som ägt den sedan 1943. Med Olle Kinch vid rodret kom repertoaren att se annorlunda ut. Han inledde med Sondheims musikal "Sommarnattens leende" med Zarah Leander i sitt livs sista roll. För Zarah blev det en comeback Folkans scen, där hon firat sådana triumfer under Karl Gerhard-epoken. Nu följde musikalerna slag i slag: "Annie" med Pernilla Wahlgren och Sigge Fürst, "Hör dom spelar vår sång" med Jan Malmsjö och Anna Sundqvist och 1982 kom långköraren "Sound of Music" med Ann-Charlotte Björling och Per Myrberg i huvudrollerna. Under Kinchs tid spelades också barn - och familjeföreställningar som "Karlsson på taket", "Mio min Mio" och dundersuccén "Pippi Långstrump" med Siw Malmkvist, helt genial i rollen som Pippi.
1984 ändrade man inriktning från musikal till fars. Ray Cooneys "Kuta och kör" med Björn Gustafson och Ulf Brunnberg i de ledande rollerna blev en långkörare med 361 föreställningar. Kommande år spelades farser som "Hotelliggaren", "Det stannar i familjen" och "Skaffa mig en tenor", alla stora publiksuccéer.
1991-94 var Hasse Wallman teaterdirektör för Folkan. Han inledde med ett gästspel av Tomas von Brömssen som kom upp från Göteborg med sin rosade enmansrevy. Därefter varvades farser och musikaler med varierande framgång.
Efter den korta och inte alltför framgångsrika Wallman-epoken började det gå utför med Folkan. Teaterbolaget med Ulf Brunnberg i spetsen lyckades inte locka tillbaka publiken till Östermalmstorg trots en rosad uppsättning av komedin "Art" med trion Sven Wollter, Johan Rabeus och Sven-Bertil Taube. Inte heller farsen "Min mamma herr Albin" blev någon publiksuccé. Man fick bomma igen på grund av konkurs och pressen skrev att Brunnberg kört Folkan i botten. Så småningom öppnade teatern sina portar igen för olika gästspel, men Folkan var inte lönsam längre och i början av 2000-talet bestämdes att fastigheten skulle jämnas med marken. Hösten 2007 revs den gamla anrika teaterbyggnaden.
Det har väl knappast funnits något hus i huvudstaden med så mycket skratt i väggarna som gamla Folkan.
Läs också:
"Oj då!...en till?!", Folkan 1987-88
Kar de Mumma-revyn "Förälskad i Stockholm", Folkan 1961
Carl Lund, som var teaterdirektör under 1800-talets sista decennium bjöd huvudsakligen på operett och lustspel. Mer seriösa inslag blev det under August Falcks tid i början av 1900-talet, då spelades bland annat Strindbergs "Fröken Julie". Senare kom Folkteatern eller Folkan, som den kom att heta officiellt i början av 1950-talet, att bli Stockholms främsta revyteater.
Det var 1919 som Karl Gerhard tillsammans med Karl-Ewert drog in på scenen vid Östermalmstorg med revyn "Chaufför - Folkteatern" och sedan följde under mer än två decennier fram till 1942 en rad storstilade Karl Gerhard-revyer. För att nämna någon i den långa raden av framgångar så blir det revyn "Gullregn" från 1940. Det var i den revyn som Gerhard framförde sin kuplett "Den ökända hästen från Troja" som fick långt större konsekvenser än vad ett revynummer vanligen kan få. Efter den långa Karl Gerhard-epoken saknade Folkan en bestämd profil. En tid användes teatern som biograf men det var bara för en kortare period. Runt 1950 kom teatern igång igen - det blev gästspel av Maurice Chevalier och Max Hansen. Den första Knäppupprevyn "Akta huvet" med Povel Ramel spelades där 1953, Karl Gerhard återkom med sin vårrevy 1954 och sedan var det dags för nästa epok.
Kar de Mumma som under många år hade varit verksam på Blancheteatern tog Folkan i besittning med revyn "Flyttkalas" 1955. Kar de Mumma-revyn blev en årlig tradition i 23 år framåt. Under de här åren fanns många av våra förnämsta revyartister i huset, Hjördis Petterson, Douglas Håge, Annalisa Ericson, Sickan Carlsson, Lars Ekborg, Inga Gill, Rolf Bengtson och många, många fler. Något som etsat sig fast i minnet är Stig Järrels Fibban, en monologfigur som kom att bestå under hela den långa Kar de Mumma-epoken.
1978 övertog Olle Kinch Folkan efter Europafilm som ägt den sedan 1943. Med Olle Kinch vid rodret kom repertoaren att se annorlunda ut. Han inledde med Sondheims musikal "Sommarnattens leende" med Zarah Leander i sitt livs sista roll. För Zarah blev det en comeback Folkans scen, där hon firat sådana triumfer under Karl Gerhard-epoken. Nu följde musikalerna slag i slag: "Annie" med Pernilla Wahlgren och Sigge Fürst, "Hör dom spelar vår sång" med Jan Malmsjö och Anna Sundqvist och 1982 kom långköraren "Sound of Music" med Ann-Charlotte Björling och Per Myrberg i huvudrollerna. Under Kinchs tid spelades också barn - och familjeföreställningar som "Karlsson på taket", "Mio min Mio" och dundersuccén "Pippi Långstrump" med Siw Malmkvist, helt genial i rollen som Pippi.
"Kuta och kör", långkörare på 1980-talet.
1984 ändrade man inriktning från musikal till fars. Ray Cooneys "Kuta och kör" med Björn Gustafson och Ulf Brunnberg i de ledande rollerna blev en långkörare med 361 föreställningar. Kommande år spelades farser som "Hotelliggaren", "Det stannar i familjen" och "Skaffa mig en tenor", alla stora publiksuccéer.
1991-94 var Hasse Wallman teaterdirektör för Folkan. Han inledde med ett gästspel av Tomas von Brömssen som kom upp från Göteborg med sin rosade enmansrevy. Därefter varvades farser och musikaler med varierande framgång.
Efter den korta och inte alltför framgångsrika Wallman-epoken började det gå utför med Folkan. Teaterbolaget med Ulf Brunnberg i spetsen lyckades inte locka tillbaka publiken till Östermalmstorg trots en rosad uppsättning av komedin "Art" med trion Sven Wollter, Johan Rabeus och Sven-Bertil Taube. Inte heller farsen "Min mamma herr Albin" blev någon publiksuccé. Man fick bomma igen på grund av konkurs och pressen skrev att Brunnberg kört Folkan i botten. Så småningom öppnade teatern sina portar igen för olika gästspel, men Folkan var inte lönsam längre och i början av 2000-talet bestämdes att fastigheten skulle jämnas med marken. Hösten 2007 revs den gamla anrika teaterbyggnaden.
Det har väl knappast funnits något hus i huvudstaden med så mycket skratt i väggarna som gamla Folkan.
Läs också:
"Oj då!...en till?!", Folkan 1987-88
Kar de Mumma-revyn "Förälskad i Stockholm", Folkan 1961
Kommentarer
Skicka en kommentar