När jag pratat konst i den här bloggen har det oftast handlat om skattefinansiering av konst som tycks sakna varje uns av konstnärlig höjd, och uppenbarligen också marknad. Utställda bananskal, menskonst i tunnelbanan eller en konstutställning som i första hand vände sig till daggmaskar och svampar, en ytterst köpsvag grupp.
”Fan, Max, var det här de bästa platserna du fick tag i?”
Nu snubblade jag över info om en konstutställning av Éva Mag. Jag har ingen aning om ifall hon finansierats med skattemedel, men denna utställning har följande programbeskrivning:
”Verket Det finns en plan för det här (2020), består av en enorm mängd föremål, allt från likkylar till gamla stolar, trasiga kanoter och motordelar, som placerats i konsthallen. Inne i utställningssalarna arbetar någon, ibland konstnären själv, med att systematisera och organisera sakerna. Materialet har Mag lånat från sin pappas tomt utanför Stockholm. Samlingen är resultatet av hans mångåriga tillvaratagande av saker som ingen annan velat ha.”
Jag är måhända dåligt konstnärligt utbildad, men trasiga kanoter och begagnade likkylar låter inte som konst utan mer som grovsopor. Kul för henne om hon lyckas göra business av sin pappas hoarding. Men förutom att jag har svårt att se allmänintresset tror jag, tyvärr, att de flesta av oss har ett översvämmat förråd på betydligt närmare håll än att vi behöver betala en hundring i entré för att se misären.
Kommentarer
Skicka en kommentar