Tänk om MP tänkte

Jag är så gammal att jag minns när Miljöpartiet var ett miljöparti. På den tiden la de förslag för att rädda försurade sjöar och hade ett kompakt EU-motstånd. Jag har aldrig röstat på dem, men respekterade partiet och dess företrädare. Efter 2011 när Romson och Eriksson tog över språkrörsskapet har det inte varit möjligt, och företrädare som Amanda Lind, Rasmus Ling och Alice Bah Kuhnke har inte gjort det lättare.

I hopp om att komma över fyraprocentsspärren har några miljöpartister skrivit en debattartikel om deras paradfråga arbetstidsförkortning där de tycks ha släppt sextimmarsdagen till förmån för fyratimmarsdagar som de anser är fullt möjlig genom att minska på konsumtionen. Och visst är den det, men inte genom att dubbla alla löner utan genom att fler människor själva tar ansvar för sitt liv och investerar istället för att konsumera sina pengar.

Men det blir märkligt när det kommer från Miljöpartiet som ju aldrig bangar för en skattehöjning (eller ”skatteväxling” som de kallar det, men de glömmer alltid sänkningsdelen i ekvationen) och sedan vill bränna våra pengar på skit. På sistone har skatbominister Linds kultursatsningar och ökade presstöd varit i fokus, men MP är ju partiet som sett till att lägga pengar på EU, diverse meningslösa miljöavtal, elcykelsubventioner, migration, snabbtåg, bistånd till korrupta potentater, HBTQ-certifieringar och könsneutrala toaletter.

”Nu kör vi väldigt, väldigt tunga stenar.”

Om partiet valt en annan väg och behållit lite av sin auktoritetsskepsis istället för att vilja tvinga oss till ett ”hållbart” samhälle med hjälp av plastpåseskatter och lådcyklar hade betydligt fler kunnat leva det decentraliserade självhushållsliv MP visionerade om på 80-talet. Att deras väljare idag främst finns att hitta i storstäder långt från en levande landsbygd är ingen slump.