Anders Tegnell: ”Det var det värsta under pandemin”
”Det var som om världen blev galen.”
Orden är Anders Tegnells – och det var vad han tänkte när land efter land stängde ned.
Att denne man fortfarande står upp är lika fascinerande som att höra både hans livs historia som coronavirusets, ur hästens egen mun.
Ärligt talat, innan februari i år hade jag, trots att jag är nyhetsreporter på Sveriges största dagtidning, aldrig hört hans namn.
Nu är det ingen som inte vet vem han är.
Anders Tegnell är statstjänstemannen som har fått personifiera Sveriges strategi i bekämpningen av coronaviruset – i hela världen.
Något han var helt oförberedd på.
– Inget hade förberett mig på den uppmärksamhet som denna pandemi skulle innebära och vilka krav det skulle ställa på mitt tålamod och lugn, säger Anders Tegnell i sitt sommarprogram.
Han fick ta emot en flodvåg av hat och hot – hot som till och med polisanmäldes – och, när hans chef röt ifrån i tv, en ännu större våg av kärlek och tillit.
Av blommor – i mängder, och uppmuntrade och stöttande brev och mejl, på temat ”Rör inte vår statsepidemiolog”, av virkade dockor, tatueringar, t-shirts och byster i trä och tvål.
Kärleken har svalnat lite, men Anders Tegnell har bunkrat så det räcker ett tag:
– Jag blir fortfarande rörd när jag tänker på det, säger han.
I sitt Sommar både förklarar han och reflekterar, inte utan självkritik, över det ofattbara vi har upplevt de senaste månaderna. Han uttrycker också, med en röst full av känslor, sin sorg över alla som dött i covid-19 i Sverige, framför allt på våra äldreboenden – det som är det värsta under pandemin.
'I wish we could have protected the elderly better': Anders Tegnell
Man kan tycka vad man vill, både om Anders Tegnell och Sveriges coronastrategi – men en sak kommer man inte ifrån:
Att dag efter dag, stå i rampljuset, under så lång tid, att hantera så otroligt tunga och viktiga frågor, att få emot så mycket kritik och ifrågasättande, både från förståsigpåare både här hemma och utomlands, och efter fyra månader fortfarande, lika rakryggad, stå upp kräver något exceptionellt.
Något näst intill övermänskligt.
Hur är det möjligt?
Anders Tegnell ger själv svaret i sitt Sommar – lyssna, det är mer än värt att lyssna på.
”Det var som om världen blev galen.”
Orden är Anders Tegnells – och det var vad han tänkte när land efter land stängde ned.
Att denne man fortfarande står upp är lika fascinerande som att höra både hans livs historia som coronavirusets, ur hästens egen mun.
Ärligt talat, innan februari i år hade jag, trots att jag är nyhetsreporter på Sveriges största dagtidning, aldrig hört hans namn.
Nu är det ingen som inte vet vem han är.
Anders Tegnell är statstjänstemannen som har fått personifiera Sveriges strategi i bekämpningen av coronaviruset – i hela världen.
Något han var helt oförberedd på.
– Inget hade förberett mig på den uppmärksamhet som denna pandemi skulle innebära och vilka krav det skulle ställa på mitt tålamod och lugn, säger Anders Tegnell i sitt sommarprogram.
Han fick ta emot en flodvåg av hat och hot – hot som till och med polisanmäldes – och, när hans chef röt ifrån i tv, en ännu större våg av kärlek och tillit.
Av blommor – i mängder, och uppmuntrade och stöttande brev och mejl, på temat ”Rör inte vår statsepidemiolog”, av virkade dockor, tatueringar, t-shirts och byster i trä och tvål.
Kärleken har svalnat lite, men Anders Tegnell har bunkrat så det räcker ett tag:
– Jag blir fortfarande rörd när jag tänker på det, säger han.
I sitt Sommar både förklarar han och reflekterar, inte utan självkritik, över det ofattbara vi har upplevt de senaste månaderna. Han uttrycker också, med en röst full av känslor, sin sorg över alla som dött i covid-19 i Sverige, framför allt på våra äldreboenden – det som är det värsta under pandemin.
Man kan tycka vad man vill, både om Anders Tegnell och Sveriges coronastrategi – men en sak kommer man inte ifrån:
Att dag efter dag, stå i rampljuset, under så lång tid, att hantera så otroligt tunga och viktiga frågor, att få emot så mycket kritik och ifrågasättande, både från förståsigpåare både här hemma och utomlands, och efter fyra månader fortfarande, lika rakryggad, stå upp kräver något exceptionellt.
Något näst intill övermänskligt.
Hur är det möjligt?
Anders Tegnell ger själv svaret i sitt Sommar – lyssna, det är mer än värt att lyssna på.
Kommentarer
Skicka en kommentar