dokumentär ”Att rädda ett barn” är ett hantverksmässigt mästerverk. Men det finns en person som inte sökt någon uppmärksamhet alls och där de långsiktiga publicitetsskadorna är svårbedömda
Vad har två av årets viktigaste granskningar gemensamt? Jo, båda handlar om vårdnadstvister, ett ämne som medierna tidigare helst undvikit.
DN:s artiklar om Lilla hjärtat har berört många och den här veckan sänder SVT sista delen av ”Att rädda ett barn”. Dokumentären handlar om en mamma som förlorat vårdnaden men gömt sig med sitt barn. Hon har anklagat pappan för att ha begått sexuella övergrepp och fått stöd av organisationen Bry som har ett stort nätverk och många följare i sociala medier.
”Jag hoppas du förstod att mamma inte övergivit dig”
”Vi stod runtom honom med tårar som flödade under visiren och droppade vidare ner in i munskydden. Mamma satt utanför och var med i stunden på distans.” SvD-läsaren Charlotte Wenestam från Bromma beskriver med egna ord de svåra stunderna efter att hennes pappa drabbats av covid-19.
Pappa, du började bli lite glömsk redan för ett par år sedan och fick då diagnosen vaskulär demens. Men det viftade du bort. ”Ja de är egentligen bara de där med namn”, brukade du säga. Ja, tröstade vi. "Det är ju inte så viktigt med namn."
Sjukdomen blev mer märkbar under det senaste året, samtalsämnena blev begränsade. Men det gjorde inte så mycket. Du var ju nästan alltid glad och förnöjsam, visslade och njöt av livet. Trots att minnet och verkligheten runtom började svika.
Vad har två av årets viktigaste granskningar gemensamt? Jo, båda handlar om vårdnadstvister, ett ämne som medierna tidigare helst undvikit.
DN:s artiklar om Lilla hjärtat har berört många och den här veckan sänder SVT sista delen av ”Att rädda ett barn”. Dokumentären handlar om en mamma som förlorat vårdnaden men gömt sig med sitt barn. Hon har anklagat pappan för att ha begått sexuella övergrepp och fått stöd av organisationen Bry som har ett stort nätverk och många följare i sociala medier.
”Jag hoppas du förstod att mamma inte övergivit dig”
”Vi stod runtom honom med tårar som flödade under visiren och droppade vidare ner in i munskydden. Mamma satt utanför och var med i stunden på distans.” SvD-läsaren Charlotte Wenestam från Bromma beskriver med egna ord de svåra stunderna efter att hennes pappa drabbats av covid-19.
Pappa, du började bli lite glömsk redan för ett par år sedan och fick då diagnosen vaskulär demens. Men det viftade du bort. ”Ja de är egentligen bara de där med namn”, brukade du säga. Ja, tröstade vi. "Det är ju inte så viktigt med namn."
Sjukdomen blev mer märkbar under det senaste året, samtalsämnena blev begränsade. Men det gjorde inte så mycket. Du var ju nästan alltid glad och förnöjsam, visslade och njöt av livet. Trots att minnet och verkligheten runtom började svika.
Kommentarer
Skicka en kommentar