NyheterSweden

F olkan vid Östermalmstorg i Stockholm var en teater med gamla anor, den byggdes 1856 på inrådan av Georg Albert Müller och hette från första början Ladugårdslandsteatern. Den blev senare påbyggd, kallades en tid på 1870-talet för Bijouteatern och där spelades främst lustspel. Även mer dramatiska verk fanns på repertoaren, bland annat fick "Kameliadamen" sin svenska urpremiär på teatern 1872. I början av 1880-talet användes teatern för helt andra ändamål. På en minnestavla som fanns på Folkans fasad stod att läsa: "Den 28 december 1882 hölls i detta hus, dåvarande Ladugårdslandsteatern, Frälsningsarméns första möte i Sverige". Några år senare fick Frälsningsarmén en mer varaktig lokal och så småningom bytte Ladugårdslandsteatern namn till Folkteatern.  Carl Lund, som var teaterdirektör under 1800-talets sista decennium bjöd huvudsakligen på operett och lustspel. Mer seriösa inslag blev det under August Falcks tid i början av 1900-talet, då spelades bland annat Strin

På 1930-talet stod friluftsteatrarna i blom. I Stockholm fanns ett flertal scener: Skansenteatern, Söders friluftsteater i Vitabergsparken, Vanadislunden, Klippan och Tantolundens friluftsteater.  Här kunde man se publikfavoriter som Thor Modéen, Julia Caesar, Rut Holm, John Elfström och Dagmar Ebbesen för att nu nämna några.  Man spelade verkligen bland buskarna med himlen som tak. Scenbilden var enkel och bestod oftast av två stugor och en grusad gårdsplan emellan. Repertoaren bestod av folklustspel som "Bröderna Östermans huskors", "Folket i Skinnarviksbergen", "Värmlänningarna", "Söderkåkar"...   Handlingen var enkel och okomplicerad, så även om en del repliker gick förlorade av suset i trädkronorna eller andra ovidkommande ljud kunde åskådarna ändå hänga med i händelseförloppet.  Friluftsteaterrepertoaren 1936 Julia Caesar som spelade många somrar på Tanto visste att det gällde att få ur sig repliken snabbt innan tågen dundrade förbi och drä

Jag har lydigt lyssnat på reklaminslagen i poddar. Inget är gratis, sägs det, och särskilt poddar som drivs av ett par eldsjälar utan en stor organisation i ryggen måste ju finansieras på något sätt. Om jag inte stöttar dem genom att donera känns det inte mer än rätt att jag lyssnar på vad deras sponsor har att säga. Men det finns gränser. De senaste månaderna har många poddar lagt till flera reklamsnuttar per avsnitt. Inte sällan är det poddaren själv som läser upp en text författad av företaget som marknadsförs, vilket gör det ännu lite segare än om man åtminstone har en rapp och ärlig produktion. Inte minst gäller detta ekonomipoddarna, som dessutom minst en gång per avsnitt tvångsmässigt rabblar att alla investeringar innebär risker, ” det är inte säkert att man får tillbaka det satsade kapitalet ”, ” gör alltid din egen analys ” och så vidare. Drar man bort alla dessa störningsmoment är det ibland inte så mycket innehåll kvar. Jag har som sagt svalt det, men nu har jag börjat såll

Skrivarbläck är ju en av världens dyraste vätskor som får tolvårig whisky att framstå som T-Röd från Ica Basic, och även om jag sedan många år gått över från bläckstråleskrivare till laser känns det skönt att få alla mina fördomar bekräftade av någon som jobbat med det. Alltså: Skrivarbläck är i stort sett gratis att framställa och marginalerna är hutlösa. Utvecklingen av bläckpatronerna är i stort sett att de regelbundet ändrat storlek så att man inte bara ska behöva köpa nya patroner hela tiden utan också rätt ofta en ny skrivare. Anledningen att bläckstråleskrivare ändå är ganska billiga är att man ska fortsätta använda dem och därmed betala tillverkarna för bläck igen och igen. Och igen. Chippet på patronen signalerar att bläcket är slut långt innan det faktiskt är det. Kan du lura skrivaren att du bytt patron till en ny och inte en gammal finns det bläck kvar. Det finns ingen rimlig förklaring till att du inte kan skriva ut svartvitt bara för att det (eventuellt) är slut på magent